Tydligen är det mitt ansvar att hålla reda på semester, bvc tider m.m

Igår var jag och sonen lediga, vi skulle prova den nya öppna förskolan samt gå på en BVC tid vi hade på morgonen.
Innan vi ska gå får jag ett mail från x-mannen om att han nu hade spikat vecka 28-31 som sin semester och att han hämtar sonen från dagis och lämnar tillbaka honom vid 18:00.

Jag sa ok, ja vi är hemma och är på väg till BVC nu.

Får till svar -  Jaha, det visste jag inte. Tack för att du talar om det för mig!

Så där kom första kängan, fick påminna skithögen om att vi pratade om detta på sista mötet med socialrådgivaren och att det är hans ansvar att komma ihåg dessa tider för sig själv.
Jag och sonen hade en helt underbar dag tillsammans och när vi kom hem plockade vi in maten, åt mellanmål och så ringde det på dörren.

När sonen såg att det var x-mannen så började han skrika nej och gråta, kröp upp i min famn och ville inte gå ner. Det blev lite bättre när han insåg att hans pappa inte skulle ta honom därifrån och sedan lekte dem.
Jag tycker att det är jätte bra att x-mannen faktiskt leker med sonen men det stör mig fortfarande att tror att det räcker med knappt 1 timme, han hade planerat in annat så han var tvungen att åka sa han.
I mina öron låter det som att det inte är viktigt att umgås med sonen och att han gör detta bara för att jag ska vara nöjd. Å gör han det så har han ju missuppfattat hela grejen.

Pratade med både BVC sköterskan och socialrådgivaren igår och tycker att det kunde vara bra om x-mannen hade ett eget samtal med rådgivaren där jag inte är med, kanske kan det få honom att tänka till lite.

Nu är ju semesterveckorna satta och även det ansvaret lade han över på mig... - Jag har v.28-31 så ni får vi lösa detta - sa han. Underförstått att jag ska lösa det för han har bara sagt att han inte vill vara ifrån sonen i 3 veckor i sträck, jag tänker inte lösa detta. Av ren princip så tänker jag försöka tvinga honom till att tänka själv och komma med minst ett förslag på hur vi ska göra. Annars är det lätt att bara lämna över det på mig för om det blir fel så kan man skylla allt på mig, smidigt och så slipper man allt ansvar!

Är det mitt ansvar??

Idag lades semesterplaneringen fram och mina veckor blev bestämda, nu till nästa problem. Inte bara att jag har löst så att sonen slipper jour dagis nu ska jag även lösa det faktum att x-mannen inte vill vara ifrån sonen i 3 veckor.

Så här ser planen ut...
27  jag har semester
28 jag har semester och dagis har stängt - X-mannen har sin semester
29 jag har semester och dagis har stängt - X-mannen har sin semester
30 dagis har stängt - X-mannen har sin semester
31 dagis har stängt - X-mannen har sin semester

Vilket betyder att jag har sonen vecka 27, 28 och 29 och X-mannen har 30 och 31. Men nu vill inte X-mannen vara ifrån sonen i  3 veckor men han vill heller inte ha honom från 29-31 och på allt detta så lägger han över det ansvaret på mig. Nu är det tydligen upp till mig att lösa detta för han vet fan inte!

Så jag tänker vägra........
Jag tänker försöka få fanskapet att tänka lite själv och att själv komma med förslag annars kan jag ge mig fan på att jag kommer att få detta slängt i ansiktet vid lämpligt tillfälle.

Sjukdom och bråk

Jag tror att sonen är i trotsåldern eller så är det söndags ångesten som kom idag, mycket bråk och tårar men jag försöker få honom att förstå att jag menar allvar. Att jag inte hotar med nåt utan att det är ett löfte,  idag har han blivit av med 2 av sina leksaker på grund av olydighet.

Jag vet hellet inte om han förstår mig fullt ut för han reagerar kraftigt bara hans pappa kommer på tal, han vill inte måla nån teckning, inte glra något som sen ska ges till hans pappa. Jag försöker undvika att prata om x-mannen just för att det blir bråk när jag gör det.

Det här försökte jag tala om för socialrådgivaren i måndags när vi var där, jag känner att jag har provat allt men jag känner också att detta hänger på hur x-mannen agerar mot sonen. Det är ju där problemet ligger, jag kan tyckas vara strängare mot sonen men han kommer ändå och föredrar mig framför sin egna pappa.

Jag tycker att det är tråkigt, x-mannen väljer att avstå från sådant som kanske kam förbättra deras förhållande.  Inte nog med det så lägger x-mannen även över sin tragiska ekonomiska sits på mig, det mesta är mitt fel och kommer förmodligen alltid att vara det.

Han sa själv att han gör allt för att vi ska ha ett fungerande förhållande,  vilket gjorde mig förvånad för det enda han har gjort hittills är att bråka med mig och sätta mig i klistret.

Det sista nu var att han struntar i att köpa blöjor till dagis när det är hans tur, sen får han det att låta som att det är synd om honom och det faktum att han lånar pengar av sin mamma för att fixa blöjor.

Jag frågade ju rakt ut om han ens har råd att ha sin son.....då blev han förbannad.  Men kan man klandra mig för att jag frågar??
Inte nog med det så luktade sonen gammal gubbsmuts och urin när jag hämtade honom i söndags vilket ökade på min oro.

Det här året har stressat upp mig,  jag förstår att min magkatarr kommer och går, jag förstår att jag tappar ögonfransarna och jag förstår varför jag har ont lite överallt och har huvudvärk med jämna mellanrum.  Blir det någonsin bra?

Det bestäms och sen tas det tillbaka

Jag har aldrig nekat min x-man till att träffa sonen och jag tänker inte börja med det heller, det skulle i så fall krävas misskötsel och misshandel för att det ska hända.

Nu ville han träffa sonen idag men sonen är sjuk så jag sa att det var ok om han ville komma upp till mig och umgås med sonen lite. Det tackade han ja till.....3 timmar senare bokade han av. ..

Jag är helt med på att oväntade saker kan hända men det här är heller inget ovanligt, han brukar boka upp min tid för att sedan ändra sig i sista stund.
Det värsta är att jag inte kan säga nåt, allt som händer känner jag att jag får svälja och sätta på ett fake smile bara för att relationen ska vara så bra som möjligt för sonens skull.

Minsta lilla som jag motsätter mig startar krig och osämja så jag har bestämt mig för att svälja det mesta, en gräns har jag också men småsaker är onödigt att bråka om och jag orkar helt enkelt inte. Jag har inte energin som behövs för att orka med x-mannens idéer och idioti.

Jag orkar inte med hans negativitet och missunnsamhet,  han får bära den skiten själv.
Att jag sedan skriver av mig här gör att jag kan behålla lugnet. ....förhoppningsvis!

Krig

Sonen har nu helt plötsligt slutat tycka om bad och dusch, idag fick jag ta hjälp av mamma för att duscha sonen. Och han skrek, hon fick hålla och jag duschade av honom. Han ålade och gjorde motstånd tills vi fick hålla hårt i armarna för att få bort all tvål.

Jag blir så trött och ledsen på det här, med en gång gick tankarna till vad x-mannen sa om att han har slutat med pyjamas eftersom att sonen gör motstånd. Har han då slutat att tvätta barnet bara för att han gör motstånd?

När jag hämtade barnet idag så luktade gammal mat i lägenheten, x-mannen luktade svett och hans flickvän såg ut som att hon inte hade duschat på två veckor. När jag sedan skulle byta blöja på sonen hemma hos mamma så luktade han gammalt kiss och gubbsmuts, därav panikbadet.
Är han ens kapabel att ta hand om sin son?
Hur går jag tillväga här och hir fpr jag x-mannen att inse att vissa saker måste man göra för barn behöver regler och rutiner.
Kommer han att sluta med tandborstningen också om sonen gör motstånd där?

Jag tvångsbadade sonen men mig kommer han fortfarande till om det är något, han går gladeligen till min pojkvän vid alla tillfällen och så även till min mamma vid behov.
Hur gör jag om det faktiskt är så att han inte badas alls varannan vecka?
Hur gör jag för att säga vad jag tycker utan att återigen framstå som bitchen till x-fru och hur i helvete tänkte jag när jag gifte mig och fick barn med den här karln??

Jag blir så ledsen....

What goes around, comes around!

Jag kan lugnt och stilla luta mig tillbaka och bara titta på, den här karln håller på att gräva sin egna grop och jag behöver inte lyfta ett enda finger.

Igår efter jobbet ringer X-mannen, han har skadat ryggen och ville att jag skulle hämta sonen. När jag kommer upp hänger x-mannen över ett bord, hans vänner har ringt ambulansen och jag tar med mig sonen hem. Dem tror nu att det är ryggskott och x-mannen är återigen inlagd på sjukhus, sonen är alltså återigen hos mig.

Ingen kunde vara gladare över detta men jag tror att det här är början på slutet, han kommer snart att ge upp och jag vet att han kommer att tycka synd om sig själv. Tycka att han bara har otur i livet och gräva ner sig ytterligare, om han sen inte träffar sonen mer än varannan helg så kommer inte det heller att vara bra, det går bara mer och mer neråt för x-mannen och jag kan inte låta bli att tänka..............Karma is a bitch!

Man ska inte njuta av andras olycka men i det här fallet gör jag det, i alla fall inombords.