Sjukdom och bråk

Jag tror att sonen är i trotsåldern eller så är det söndags ångesten som kom idag, mycket bråk och tårar men jag försöker få honom att förstå att jag menar allvar. Att jag inte hotar med nåt utan att det är ett löfte,  idag har han blivit av med 2 av sina leksaker på grund av olydighet.

Jag vet hellet inte om han förstår mig fullt ut för han reagerar kraftigt bara hans pappa kommer på tal, han vill inte måla nån teckning, inte glra något som sen ska ges till hans pappa. Jag försöker undvika att prata om x-mannen just för att det blir bråk när jag gör det.

Det här försökte jag tala om för socialrådgivaren i måndags när vi var där, jag känner att jag har provat allt men jag känner också att detta hänger på hur x-mannen agerar mot sonen. Det är ju där problemet ligger, jag kan tyckas vara strängare mot sonen men han kommer ändå och föredrar mig framför sin egna pappa.

Jag tycker att det är tråkigt, x-mannen väljer att avstå från sådant som kanske kam förbättra deras förhållande.  Inte nog med det så lägger x-mannen även över sin tragiska ekonomiska sits på mig, det mesta är mitt fel och kommer förmodligen alltid att vara det.

Han sa själv att han gör allt för att vi ska ha ett fungerande förhållande,  vilket gjorde mig förvånad för det enda han har gjort hittills är att bråka med mig och sätta mig i klistret.

Det sista nu var att han struntar i att köpa blöjor till dagis när det är hans tur, sen får han det att låta som att det är synd om honom och det faktum att han lånar pengar av sin mamma för att fixa blöjor.

Jag frågade ju rakt ut om han ens har råd att ha sin son.....då blev han förbannad.  Men kan man klandra mig för att jag frågar??
Inte nog med det så luktade sonen gammal gubbsmuts och urin när jag hämtade honom i söndags vilket ökade på min oro.

Det här året har stressat upp mig,  jag förstår att min magkatarr kommer och går, jag förstår att jag tappar ögonfransarna och jag förstår varför jag har ont lite överallt och har huvudvärk med jämna mellanrum.  Blir det någonsin bra?