Ditt barn bör vara prioritet 1 för dig som förälder!

Tyvärr verkar min x-man ha missförstått detta eller så skiter han bara i det, vi har kunnat prata som vänner utan att jag vill slita honom i stycken på plats. Men så händer det små saker hela tiden som får mig att undra om han verkligen inser vilket ansvar han har som förälder.

Jag frågade idag om hjälp, det verkade ett tag som att sonen hade en begynnande feber och jag ska på teamdag imorgon i stenungsund. Jag behövde hjälp och frågar naturligtvis sonens pappa om han kunde vabba under fredagen.

Svaret jag fick: helst inte, tjejen kommer upp. Kan inte D ta honom!?

Vem i helvete ligger hellre och knullar ett nytt ragg än tar ansvar för sitt barn? Jag tycker ju ändå att att ett barn ska vara med antingen mamma eller pappa när han/hon är sjuk. Eller är det bara jag som tänker konstigt nu!??

D är helt underbar, inget är något problem och självklart skulle han hjälpa mig och det krisade sa han. Jag är oerhört tacksam för att jag har D och helt underbara vänner och familj som ställer upp så mycket. Varför kan inte sonens pappa göra det också!?

Jag älskar dig!

Orden har kommit och det känna bra och allt har gått jätte fort, att flytta ihop finns ännu inte på kartan men det är ok. Vi behöver inte stressa.

Nu kommer snart semestern och vi funderar på vad vi ska göra, det kommer förmodligen att bli stugan och förhoppningsvis hinner vi umgås med vänner och familj så mycket det bara går.

Orden kom i måndags, jag har insett att jag har älskar honom ett bra tag.....oavsett om han älskar mig eller inte så ville jag säga det. Men han älskar mig tillbaka!

Helvetet frös till is idag!

Fick ett sms av x-maken där han frågade hur jag mådde och och om jag hade något för mig på söndag.

Han och sonen undrade om dem kunde komma upp och fira mig på mors dag!

Helvetet frös till is och jag har resten av kvällen tittat efter flygande grisar....

Konstiga D

Igår var nog enda dagen jag kände att jag hellre velat vara hemma, kanske kände jag på mig att gårdagen inte var en bra dag alls.

1) Om någon inte säger till mig att det är ok att använda nyckeln och bara gå in så gör inte jag det. Lite jävla hyfs har jag även om det gäller pojkvännens lägenhet.

2) Om man nu är trött så sluta snäs tillbaka och verka arg.

3) Om nu människan mot förmodan har bestämt sig för att ha en tyst dag....säg då till mig så jag kan undvika dig, jag har andra saker jag kan göra än att gå 1 mil tillsammans med någon som inte säger ett ord på hela vägen.

Så min onsdag var ganska så tråkig efter 18:00 och klockan 21:00 låg jag i sängen och tvingade mig själv till att somna för att det skulle bli morgon fort, idag kommer D förbi så antingen vill han prata om det eller så är allt som vanligt. Jag sa till honom att nästa gång han har en tyst dag så får han säga till.....så kan jag vara någon annanstans!

Tiden räcker inte till!

Det känns som att jag knappt hinner med någonting alls nu för tiden, jag ska hinna jobba, träna, träffa D och umgås med vänner. Hemmet ser ut som ett bombnedslag och jag hade egentligen behövt vara hemma och fixa i ordning men det finns inte tid för det.

Jag vet ju oxå att vi oftast är hemma hos mig, varannan vecka måste jag för jag har sonen och under dem barnfria veckorna ska jag hinna med så mycket. Egentligen borde jag varva ner men då försvinner,energin och jag vill ta vara på den och göra saker som jag tycker är roligt.

Just denna veckan har prio legat på träningen och jobbet, D har jag ändå tränat med men det inget som kan kallas för kvalitetstid direkt. Jag vet att han förstår och jag vet också att han är längre fram i det här förhållandet än vad jag är just nu, kanske borde jag stanna upp och tänka till lite!?

I helgen ska jag i alla fall till min bästa vän, ha kvalitetstid med henne. Hon behöver mig och vise versa.

Känns sådär....

min son är fruktansvärt mammig, igår när x-maken skulle hämta sonen så ville han inte ens öppna dörren och när,han såg sin pappa så började han storgråta och klamra sig fast vid mig. Det gör jätte ont i mig att se att han inte vill åka till sin pappa samtidigt som jag vet att han behöver det. X-maken tyckte inte heller att det var roligt och sa att så är,det varje gång han ska hämta på dagis, skillnaden den här gången var att vi kunde prata normalt. Jag kände mig inte bitter eller arg och det var skönt att kunna prata utan att känna att han är totalt dum i huvudet.

Kanske har vi förlikat oss med hur saker och ting ska vara!?
Det var skönt i alla fall och kändes bra men att se sonen så ledsen var jobbigt, jag hoppas att denna ve,kan går fort nu så jag får ha honom hos mig igen!
Jag utgår även ifrån att detta är en fas, alla barn går väl igenom en period när dem favoriserar en förälder!?

Det pinsamma ämnet sex, hur, när och var man vill ha det!

Eftersom att vi redan känt varandra i snart 8 år så är våra diskussioner kanske långt ifrån det som nykära brukar prata om. Vi har redan gått igenom huslängtan, ett barn till och igår var det sexprat. Vad vi gillar, hur det ska vara, att vi får prova oss fram samt hur tjejer fungerar för det verkar han inte vara påläst om alls.
Vilka olika perioder vi har och vad som händer.

Ibland lite konstiga snack men det känns inte konstigt heller, det känns naturligt...som om vi hade varit tillsammans i flera år! Eller så är det jag som har dålig jämförelsebild, det mesta är jag fascinerad av och det mesta som D gör verkar för bra.

Vi fortsätter med att prata...

om allt och ingenting, vi sitter och sms:ar till varandra varje dag och nästan hela tiden. Vi pratar väldigt bra på det sättet men när vi väl träffas är det så laddat att vi inte kan sluta ta på varandra, blir inte mycket pratat då!
Egentligen borde vi prata mer face to face, det är det bästa för ett förhållande så vi får försöka att bli bättre på det helt enkelt. Det borde inte vara så svårt med tanke på allt vi gått igenom i tidigare förhållanden, man lär sig av sina misstag och man gör även nya misstag. Just nu ser jag mest fram emot att spendera sommaren med sonen och D, att ha lite tid över till annat än jobb och även kunna vara med familjen.

Pinsamma jag!

Jag och D var ute igår, gick i butiker och jag passade på att kolla på BH och annat i en lite dyrare butik där jag hade ett presentkort. Innan vi ens hinner gå in i butiken kommer x-mannens bästa kompis varpå jag nästan sliter bort min hand från D:s.
Jag fick panik, jag är inte redo att x-mannen ska få veta och jag kände mig så dum efteråt. Jag förklarade för D idag under lunchen om varför jag gjorde det, bad om ursäkt och sa att jag ska ta tag i det. Jag vet att han förstår men jag vill inte känna så som jag gjorde igår....panik och känslan av att det jag gör är fel. Det är inte fel, det är inte det minsta fel men jag har heller aldrig varit i den här situationen och när den väl kom så handlade jag fel......BIG TIME!

Jag sårade den jag jag tycker om så mycket med den lilla gesten och jag tycker att det är jätte jobbigt att känna att jag inte kan visa för alla att jag tycker så mycket om den här fantastiska människan, att han gör mig så otroligt glad och trygg och att han tycker om mig tillbaka.

Jag inser att jag måste ta tag i detta snarast, det är bara jobbigt och jobbiga saker undviker man ju. Det finns bara en människa som kan såra mig så mycket och det är x-mannen, han vet vilka knappar han ska trycka på och jag tycker ändå att jag är en tjej med skinn på näsan men när det kommer till x-mannen så kryper jag in i mig själv och bara tar skiten.
Jag sväljer den hårt och sparar, till ingen nytta egentligen.

Virrig i huvudet!

Det är skitsvårt att veta vad man kan göra och vad man kan förvänta sig av varandra, jag har stora problem med att förlika mig med att allt har gått så snabbt, att allt känns jobbigt bra och bara flyter på och att jag vill ta ett steg framåt men jag vågar inte och vet inte vad D tycker.

Jag kom på förra veckan att jag kanske älskar honom, men är det på riktigt eller är det bara för att han är där för mig och sonen. Jag vill ha honom hos mig hela tiden och jag vill ha min familj men vet inte om han är redo för det eller om han ens vill.

Så naturligtvis vet jag att jag behöver ventilera detta med D men jag vet bara inte hur jag ska börja och hur jag ska formulera allt så han inte tar illa vid sig eller blir skrämd....ja allt kan ju hända. Jag vill absolut inte att det ska bli som med x-mannen och jag vill inte utgå ifrån att D fattar vad jag menar för ingen är ju tankeläsare. Och jag vill att vi ska jobba mer på att prata med varandra, jag vet bara inte hur för jag tycker att sådant är jobbigt......jätte jobbigt.
Varenda gång hittills har allt jag sagt blivit missuppfattat eller bara struntat i....

en förmiddag i solen....

för att skona min rygg lite så har jag och sonen varit ute i solen hela förmiddagen, det blev en promenad ner till lekplatsen och jag fick nästan slita sonen från platsen men vi var tvugna att ta oss hem för att äta lunch.
sonen var så trött att han nästan somnade vid matbordet, nu sover han gott men det får inte bli för länge om han ska kunna somna ikväll. detta är också något jag måste ta med dagis, han får inte sova för länge efter lunchen. som det är nu så tar det två timmar att natta honom och så ska det inte vara.

Det har än så länge varit en helt underbar dag!