En känsla

Av lite oro eftersom att jag hela dagen fått för mig att dagis kommer att ringa mig runt 17.00 och fråga vart jag är. Min magkänsla talar om för mig att chansen att x-mannen glömt att han ska hämta sonen på dagis idag är större än 50%, det är inget som förvånar mig om det skulle hända och jag är beredd.

Det känns lite hemskt att jag ska behöva vara orolig eller beredd på såna här saker.....

Undrar jag

Om han nånsin kommer att förstå vad han håller på med, vad han missar och går miste om!?

Torsdagen närmar sig!

1.5 timme x-tra ska x-mannen ha sonen, jag känner mig inte speciellt glad över detta då jag har en känsla av att dem kommer att sitta hemma och glo på tv. Nån kvällsmat blir det inte där utan det kommer jag att få fixa, är dem ute så kan jag ge mig fan på att sonen inte kommer att vara rätt klädd och kommer förmodligen att frysa.

Ja, nu är jag igång med att måla en bild. En bild som redan är klar på grund av att det redan har hänt så många gånger, dessa gånger har jag visat mitt missnöje och sagt det rätt ut och det går aldrig in. Det finns alltid en ursäkt som ska rättfärdiga beteendet, så långt inne så önskar jag att han gav upp. Ska jag vara självisk så hoppas jag att x-mannen tar sig i kragen för jag vill inte ha skit sen från sonen om att jag har förstört något.

Time will tell antar jag, jag hatar bara att vänta....

Jag, socialrådgivaren samt min omogna X-man

ja mötet blev som jag trodde, han hade inte mycket att säga alls och socialrådgivaren fick dra saker ur honom. Han visste ingenting och hade inget att komma med, precis vad jag hade väntat mig.

Jag satt tyst ganska länge, svarade bara när socialrådgivaren frågade mig något just för att ge X-mannen chansen att få uttrycka sig och tala om vad det är som oroar honom. Till slut kändes det som att jag och socialrådgivaren fick bestämma åt honom och det var inte dit jag ville komma.

Beslutet: X-mannen ska spendera mer tid ihop med sin son, vilket betyder att han ska hämta honom från dagis varje torsdag när det är min vecka och  hitta på något roligt tillsammans med sonen. Jag sa att det var ok att dem sen kom tillbaka runt 18:30-19:00 men han ville lämna 18:00. Så det blir bara 1,5 tim x-tra tid. Det som kändes annorlunda den här gången var att han inte sa att han ville fortsätta att ha varannan vecka, han sa bara att han inte ville sluta att träffa sin son. Socialrådgivaren frågade vad jag brukade hitta på med sonen och jag sa att jag är ofta inne på kommunens hemsida för att leta upp saker och där finns det mycket som är gratis eller inte kostar så mycket, så frågade hon om det var ok att x-mannen gjorde dessa grejer med sonen istället och det är klart att det är det men jag ska inte sitta och leta upp grejerna åt honom. Det där får han ta ansvar för själv, samt att det inte är mitt ansvar att han träffar sin son regelbundet.

Jag tycker ändå att det är på tok för lite tid och kommer inte att förändra något alls men vi provar så får vi se, tar känner att jag tar tid att träffa sonen mer än vad som är sagt från början och jag hittar på saker med honom. Den här dealen hade vi i somras också men den höll bara så länge som jag orkade påminna x-mannen om och att boka in playdates för han och sonen. När jag slutade påminna så slutade x-mannen att vilja träffa sonen.

X-mannen uttryckte det som att han heller inte har råd att ta ut pappadagar och har heller inte råd med saker som kostar pengar, han har knappt råd att vara hemma och vabba. Under hela samtalet satt han ner sjunken i stolen med armarna i kors och såg allmänt ointresserad ut. Han sa inte speciellt mycket....
Innan mötet frågade han hur jag mådde, jag mår alldeles utmärkt sa jag och frågade till baka.......får till svar- *suck* ja det går väl..

Denna negativa människa, jag är så glad att jag tagit mig ur det där. Jag är också glad över att allt jag gör nu och alla möten vi har är till fördel för mig, någon gång kommer x-mannen att tröttna för han är inte villig att göra det som krävs för att skapa trygghet för sonen. det är ju knappt att han orkar ta hand om sig själv. Han såg ut som ett vrak igår, orakad och inte klippt alls.

Idag ska han och flickvännen åka på bröllop uppe i sundsvall, 8 timmar i bil enkel resa. Det har han råd med men han har inte råd att ge sonen kläder i rätt storlek eller ens hitta på roliga saker med honom.

Återigen, jag är glad att frigjort mig från det där mörka hålet för man blir ju som man umgås!

Socialrådgivarmöte

Imorgon har vi alltså möte med socialrådgivaren på bvc, jag kan tänka mig att det är lite därför min mage slår bakut just nu. Jag känner mig inte nervös eller stressad men uppenbarligen påverkas jag ändå, magen har krampat hela dagen och det är lite bättre men det är inte borta.

Jag känner mest att jag är väldigt trött på att behöva försvara mig hela tiden, tala om varför jag gör saker och hur det påverkar både mig och x-mannen. När det kommer till honom så verkar han inte bry sig....eller så skiter han i det. Glömmer bort eftersom att det inte är viktigt att se till att sonen trivs hos honom, ibland känns det som att det är ett jobb för honom....att sonen ibland kommer ivägen för hans liv.

Sen vet jag att han älskar sonen men han har inte tagit sig tid att gå in i papparollen och han verkar tycka att det är ok att sonen inte vill vara hos honom och hyperventilerar. Jag vet också att sonen inte är ledsen hela tiden,  det är bara jobbigt när jag är med och han inte får följa med mig hem. Jag vill att vi ska kunna lämna hos varandra, det skulle underlätta för oss båda och det är viktigt att sonen är hos sin pappa. Men efter allt som hänt medan vi var tillsammans och fram till nu så känner jag att jag inte litar på x-mannen.
Jag litar inte på att han tar hand om sonen.

Det är ju en ganska hemsk känsla för man bör kunna lita på barnets pappa, jag har väldigt svårt för att lite på honom. Han har som sagt inte rykte om sig att vara handlingskraftig och skiter i att ta tag i saker bara för att dem är för jobbiga.
Detta gör att jag blir den elaka när jag ber om hjälp eller fixar möten, jag blir den som strular till allt bara för att jag är orolig. Så jag både ser och ser inte fram emot mötet imorn och det ska bli skönt att få det överstökat, jag och x-mannen kan inte prata.....vad jag än säger så blir det fel. Och så länge jag rättar mig efter det x-mannen vill så är allt bra.

Förutfattade meningar

X-mannen är sur, det märks ganska tydligt och ham har nog pratat med barnpsykologen för han struntade blankt i att det var hans tur att köpa blöjor till dagis.  Jag fick fixa detta och när jag frågade om han kunde köpa dem nästa två samt att det vore bra om han hörde av sig om såna här saker så blir det inte krångel för min del.

Inget svar.....

Inget svar alls och det brukar betyda att han är sur, han har förmodligen fått höra barnpsykologens tankar och har nu utgått ifrån att jag är ute efter att sätta dit honom. Det är inte det de handlar om, jag har bett om hjälp för att jag tycker inte att sonen ska behöva reagera så som han gör, jag tror inte att det är bra och ska man inte ta sitt barn på allvar när dem klary och tydligt säger Inte pappa!??

This is gonna be a bumpy ride!

Det här kommer att kunna användas mot mig själv

Mötet med barnpsykologen gick bra, jag tror att det kan vara bra att ha en annan mellan mig och x-mannen. Det är redan infekterat, jag kan i princip inte göra något alls som skulle kunna uppfattas som stötande mot honom för då tar han illa upp och har förutfattade meningar.
Bara genom att informera honom om vad jag har gjort idag och att psykologen vill prata med honom också gjorde att han blev småsur, jag var ändå noga med att påpeka att det är frivilligt och då fick jag ett snäsigt svar tillbaka att det visste han väl.

Den 20 februari ska vi alla träffas, jag har sagt att det nog är bättre om psykologen träffar x-mannen själv först för att kunna höra hur x-mannen upplever och känner det.

Vi pratade mycket om vad min osäkerhet bottnar i och det är helt enkelt att jag inte litar på x-mannen, jag litar inte på att han ger allt för sonen vare sig det är materiella ting eller emotionella. Det kan låta tragiskt men så är det, jag har alltid fått tala om för x-mannen vad han ska göra, när han ska göra det och hur han ska göra det. Han har stått handfallen och frågat vad blöjväskan ska innehålla, han orkade inte tänka själv.
Jag har kanske tagit kommandot lite för ofta och jag blev van vid det, jag är fortfarande van men jag jobbar på att släppa det. När sonen är hos x-mannen så ska jag inte bry mig, han gör på sitt sätt och jag gör på mitt sätt. Hur vi ska kunna ha en fungerande förhållande till varandra vet jag inte för jag kan heller inte lita på att x-mannen faktiskt lyssnar på mig, exempel är ju det här med jourdagis. Sen vilka kläder och annat får jag strunta i, allt som har med sonen att göra på x-mannens veckor får dagis ta med x-mannen och jag har slutat påminna x-mannen om att han ska träffa sin son.

Allt detta har resulterat i att jag har sonen mer än x-mannen, jag har frågat och bokat dagar fram till påsk nu och för x-mannen  var det inga problem alls. Jag vet att detta kommer att komma tillbaka och bita mig i röven, det kommer att heta att jag frågade, jag ville ju ha sonen så vad nu än problemet blir av detta så är det enbart mitt problem. Vi hade ett tag att x-mannen kom och hämtade sonen efter dagis en dag under min vecka men när jag slutade påminna x-mannen så slutade han med det också, sen blev han sjukskriven för depression hela november och så fick jag sedan höra det ett par gånger tillsammans med att hans ekonomi är så dålig.
Varför kan han då gå ut och äta middag på restaurang med vänner och hur kommer det sig att han har råd att ta bilen upp till sundsvall samt bo på hotell på vägen upp??
Rimmar lite dåligt va!?

Det är mycket som inte stämmer med den mannen och nä jag känner mig inte trygg med att sonen är hos någon som har en reaktionsförmåga som en sengångare, tänker på sig själv först och langar mer än gärna över sonen på farmor så ofta han kan. Han ser sin son som ett jobb, ett jobb som man kan vara ledig ifrån men du är aldrig ledig från dina barn.

Tid hos barnpsykologen

Imorgon har jag tid hos barnpsykologen för att diskutera sonens förhållande till sin pappa och jag hoppas även på att jag får tips och råd på hur jag ska betee mig och göra för att sonen ska inte ska bli så ledsen.
Detta är också ett steg i den riktningen som jag vill att det ska åt, jag vill att allt ska vara dokumenterat, jag vill att det ska uppmärksammas och jag vill och måste ha hjälp med detta för jag klarar inte av det själv. Jag vet helt ärligt inte vad jag ska göra för att motivera sonen till att det är kul hos pappa.

Så det här är första steget....
Jag vet att detta kommer att komma tillbaka och bita mig i röven nån gång, det kommer heta att jag gjorde detta med flit och att det är/var en uträknad plan till ensam vårdnad.

Motfrågor på det...
1) Varför gör inte X-mannen något själv åt denna situationen, har tycker ju att det är jobbigt han också. Tyvärr så suckar han bara och håller sig undan.
2) Varför ska jag ta tag i något som x-mannen borde göra, det borde vara i hans intresse att ta reda på vart hjälpen finns.
3) Jag talade redan om i december att jag kommer att prata med BVC och Socialen om detta så x-mannen vet men jag tror att han har glömt.
4) Han lever i något slags rosa skimmer nu och allt handlar som vanligt bara om honom, om sonen nu är ledsen så går det säkert över så varför engagera sig liksom. Varför är då x-mannen och hans nya flickvän viktigare än hans egna son?

Ibland känns det som att x-mannen vill ha delad vårdnad för att komma åt barnbidraget, ibland känns det som att han inte bryr sig att sonen är mest hos mig och han har absolut inga problem alls med att låta mig ta sonen när som helst, var som helst och hur som helst.

Det må vara en plan och den står jag för, x-mannen har all rätt i världen att säga - Nej, jag skulle vilja umgås med sonen och göra xxxx.
Men det kommer han inte att göra och jag kommer sen att få höra att han sa ja bara för att vara snäll mot mig, det kanske stämmer till viss del men 80% är bullshit. Jag har levt ihop med den här människan i över 11 år jag vet för jag blev behandlad på samma sätt.