Socialrådgivarmöte

Imorgon har vi alltså möte med socialrådgivaren på bvc, jag kan tänka mig att det är lite därför min mage slår bakut just nu. Jag känner mig inte nervös eller stressad men uppenbarligen påverkas jag ändå, magen har krampat hela dagen och det är lite bättre men det är inte borta.

Jag känner mest att jag är väldigt trött på att behöva försvara mig hela tiden, tala om varför jag gör saker och hur det påverkar både mig och x-mannen. När det kommer till honom så verkar han inte bry sig....eller så skiter han i det. Glömmer bort eftersom att det inte är viktigt att se till att sonen trivs hos honom, ibland känns det som att det är ett jobb för honom....att sonen ibland kommer ivägen för hans liv.

Sen vet jag att han älskar sonen men han har inte tagit sig tid att gå in i papparollen och han verkar tycka att det är ok att sonen inte vill vara hos honom och hyperventilerar. Jag vet också att sonen inte är ledsen hela tiden,  det är bara jobbigt när jag är med och han inte får följa med mig hem. Jag vill att vi ska kunna lämna hos varandra, det skulle underlätta för oss båda och det är viktigt att sonen är hos sin pappa. Men efter allt som hänt medan vi var tillsammans och fram till nu så känner jag att jag inte litar på x-mannen.
Jag litar inte på att han tar hand om sonen.

Det är ju en ganska hemsk känsla för man bör kunna lita på barnets pappa, jag har väldigt svårt för att lite på honom. Han har som sagt inte rykte om sig att vara handlingskraftig och skiter i att ta tag i saker bara för att dem är för jobbiga.
Detta gör att jag blir den elaka när jag ber om hjälp eller fixar möten, jag blir den som strular till allt bara för att jag är orolig. Så jag både ser och ser inte fram emot mötet imorn och det ska bli skönt att få det överstökat, jag och x-mannen kan inte prata.....vad jag än säger så blir det fel. Och så länge jag rättar mig efter det x-mannen vill så är allt bra.