Det går framåt

Att prata mer med X angående mina tankar och vad jag tycker är jobbigt med att inte bli gravid underlättade enormt.

Hans förra flickvän fick missfall men kände inte att hon fick något stöd av honom, i mitt fall kände jag att jag fick en massa stöd.
Jag sa att det blir jobbigt, förklarade hel processen och väntade mig att jag skulle krascha helt när vi kom hem.

Istället fick jag kärlek och förståelse och kraschade inte alls, jag kom över det fortare och hanterade det hela helt annorlunda än första gången. Kanske för att jag redan varit där och vet hur jag mår och reagerar men allt det utan stödet från min partner, nu fick jag det jag behövde när jag behövde det.

Det gör skitont men inte alls på den nivån som innan och bara det att han förstår underlättar, man lär sig av sina misstag och erfarenheter.

Oberörd på ytan men kaos inuti

Att jag återigen bara bet ihop och försökte vara som vanligt när jag egentligen bara ville gå sönder, total kaos i kroppen på vägen dit.  Ångesten blev mer påtaglig ju närmare vi kom....

Att jag bara inte lärt mig hantera det på ett bättre sätt,  att jag hatar att vara den där människan som missunnar och är bitter. För det är ju inte sån jag egentligen är, jag hatar att alla känslor bara kommer tillbaka så där utan förvarning och att jag inte kan få dem att försvinna.

Jag vet ju att det är totalt onödigt att känna så som jag känner och att det faktiskt är ok att ha alla dessa känslor men jag tycker ändå inte om det, jag tycker att det är jobbigt att inte glädjas med nära vänner över en sån här jätte rolig och fin sak.

Jag tycker att det är jobbigt att tvinga sig själv till ögonkontakt för att slippa se det andra för det andra får mig att känna mig misslyckad och väldigt ledsen, även när jag inte vill.
Jag tycker att det är jobbigt att känna att dem känner av stämningen för dem vet ju hur det har varit.

Idag var en konstig eftermiddag.....

När alla känslor kom tillbaka på grund av en liten mening....

Idag tränade jag tillsammans med en gammal vän,  skönt ändå att få lite tid med någon eftersom att man oftast är så upptagen med allt annat.

Men en enda liten mening fick allt att komma tillbaka, hans sambo är gravid igen. Uppenbarligen behöver han bara vifta till med kalsongerna lite för att det ska ta sig och i juni väntas barn nummer 2 att komma.
Det är både glada och jobbiga känslor för naturligtvis är det roligt att dem ska ha ett barn till men samtidigt får det mig att känna mig misslyckad.
Jag sitter just nu utan jobb och har det inte så bra ekonomiskt, hittar jag inget jobb snart är det inte säkert att jag kan bo kvar. En ny hobby fick jag ge upp för att jag inte kan betala terminsavgiften och att det sedan är 8 månader som man har försökt bli gravid på hjälper inte mitt självförtroende speciellt mycket.

För inte så länge sedan blev jag öven kontaktad av en bekant som sa att hon hade svårt att bli gravid och frågade lite om hur jag gjorde och gick tillväga.
Jag svarade så gott jag kunde....självklart ska man dela med sig av sina erfarenheter.

Vid nyår fick jag reda på att denna människan nu är gravid och att hon sedan sagt att det bara tog 6 månader för dem att bli gravida.

Så nu är jag inne i bitterheten igen, nu ska jag återigen ta på min glada mask och lura allihopa.

Att det är massor på gång

Men egentligen bara i huvudet, jag tänker för mycket på allt. Kontoret är nu nästan tomt, det är bara ett rum som används och där sitter ekonomiavdelningen.

Jag hade hoppats på att åtminstånde ha gått på en eller två arbetsinterjuver men istället får jag höra att jag är överkvalificerad, är man det har man tydligen ingen chans alls på "vanliga" även om man själv tycker att det skulle vara intressant. Jag har sökt uppåt 30 jobb och inget än, inte ens fått chansen att visa upp mig. Att söka jobb är inte bra för ens självförtroende.

Näst efter detta har jag nu fått ge upp min nya hobby, jag har inte pengar till det helt enkelt. Jag måste se mig som ensamstående och med det en lön, när jag blir helt arbetslös kommer jag bara att få 80 % av min lön och det är knappt så att jag klarar om det kommer till det.

Min bättre hälft har inte flyttat in än, hans renovering av sin lägenhet tar bara längre och längre tid. Antingen finns inte orken och viljan eller så vill han inte bo med oss.
Jag vet att det inte är svart eller vitt men mina beslut måste baseras på det, jag har försökt att sälja av saker på loppis och det kommer jag att forrsätta med. Vinsten hamnar i glasburken för där vet jag att dem stannar, allt annat går till mat och saker till sonen.  Nöjen får jag vänta med tills det blir lite ljusare, förhoppningsvis lyckas jag få jobb snart för det börjar bli väldigt tråkigt att gå hemma.

Det här med att försöka få barn är lagd på hyllan, det är nu snart 8 månader sedan och inget händer. Att vänta på grund av hur sitiationen ser ut är ok för mig, det jag är rädd för är att jag om 4 månader måste ta ett beslut. Jag vet inte om jag vill eller ens orkar ta mig in i hela den processen igen med hormonkurer och läkarbesök.

Så ja....jag tänker mycket, möjligen för mycket och analyserar. Jag är för det mesta trött och lite ledsen, det känns lite hopplöst samtidigt som jag måste tvinga mig till att se ljuset i tunneln.