Men egentligen bara i huvudet, jag tänker för mycket på allt. Kontoret är nu nästan tomt, det är bara ett rum som används och där sitter ekonomiavdelningen.
Jag hade hoppats på att åtminstånde ha gått på en eller två arbetsinterjuver men istället får jag höra att jag är överkvalificerad, är man det har man tydligen ingen chans alls på "vanliga" även om man själv tycker att det skulle vara intressant. Jag har sökt uppåt 30 jobb och inget än, inte ens fått chansen att visa upp mig. Att söka jobb är inte bra för ens självförtroende.
Näst efter detta har jag nu fått ge upp min nya hobby, jag har inte pengar till det helt enkelt. Jag måste se mig som ensamstående och med det en lön, när jag blir helt arbetslös kommer jag bara att få 80 % av min lön och det är knappt så att jag klarar om det kommer till det.
Min bättre hälft har inte flyttat in än, hans renovering av sin lägenhet tar bara längre och längre tid. Antingen finns inte orken och viljan eller så vill han inte bo med oss.
Jag vet att det inte är svart eller vitt men mina beslut måste baseras på det, jag har försökt att sälja av saker på loppis och det kommer jag att forrsätta med. Vinsten hamnar i glasburken för där vet jag att dem stannar, allt annat går till mat och saker till sonen. Nöjen får jag vänta med tills det blir lite ljusare, förhoppningsvis lyckas jag få jobb snart för det börjar bli väldigt tråkigt att gå hemma.
Det här med att försöka få barn är lagd på hyllan, det är nu snart 8 månader sedan och inget händer. Att vänta på grund av hur sitiationen ser ut är ok för mig, det jag är rädd för är att jag om 4 månader måste ta ett beslut. Jag vet inte om jag vill eller ens orkar ta mig in i hela den processen igen med hormonkurer och läkarbesök.
Så ja....jag tänker mycket, möjligen för mycket och analyserar. Jag är för det mesta trött och lite ledsen, det känns lite hopplöst samtidigt som jag måste tvinga mig till att se ljuset i tunneln.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar