Att känna sig okvinnlig

Det har snart gått 6 månader och inget händer,  varje gång är mensen sen med ett par dagar. Jag blandar allt mellan att vara både ledsen och lättad, ledsen för att det inte funkar och för att jag faktiskt inte vill att det ska gå 1 år och att jag kanske måste söka hjälp. Lättad över att inte vara det eftersom att jag inte har något nytt jobb än och att vara gravid arbetssökande är svårt, både ekonomiskt och psykiskt.

Så det är en soppa alltihop,  jag känner mig trött på allt faktiskt.  Jag tänker därför försöka att vara glad,  framåt och allt det där för att hag och sonen ska få det så bra som möjligt.

Men det är klart att oron är där, att inte kunna behålla ett barn känns inte speciellt kvinnligt och som förra gpngen kommer dem säkert inte att hitta någon anledning till varför det inte fungerar som det borde. 
Jag har ingen lust att genomgå en utredning igen och eftersom att jag har en ny partner så kommer jag att få börja om på ruta 1 igen, han vill verkligen ha barn. Tänkt om jag inte kan ge honom det på naturlig väg, hur ska jag kunna förkkara för honom att jag inte vill genomgå några hormonstimuleringar för hans skull. Ja jag utgår från att problemet ligger hos mig. ....

Att försöka prata men inte tas på allvar

Jag försökte tala om för honom hur jag känner mig när han reagerar så starkt på vissa saker men det jag fick tillbaka var bara att vi har helt olika uppfattningar om vad starka reaktioner är.

Vilket i sin tur gjorde att jag inte kände att jag togs på allvar riktigt, att det jag känner är löjligt.
När detta häftiga humöret kommer fram blir jag liten, mitt 10 åriga jag kommer fram och mina reaktioner är densamma som 10 åringens. Jag vet ju varför jag gör så, det är mitt försvar som jag haft mot min pappa sen flera år tillbaka.  Jag har gjort så mycket jag kunnat för att inte bli som honom och jag har tagit all hjälp jag kunna få, men det här var jag inte beredd på alls och har reagerat utefter det. ......

Så hur gör jag nu!?

Att bli liten igen

Mitt stora problem är att jag verkligen inte gillar att prata om diverse problem, speciellt inte med den jag är tillsammans med. Jag tycker att det är obekvämt och väldigt jobbigt.

Precis samma som med min x-man, jag ville inte prata med honom heller och i slutet var det totalt meningslöst eftersom att vi då redan hade pratat om allt men ingen förändrades.

Idag har jag snarare ett mer jobbigare problem och det är D:s humör, precis som när jag var liten så fick man alltid tassa på tårna för min pappa. Man visste aldrig vilket humör han vara på men så fort han kom innanför dörren så fick man reda på det, sättet han öppnade och stängde dörren på var genast en stark ledtråd.

Jag och mina systrar levde i oro, ångest, stress blandat med känslan av att aldrig veta när pappa kunde explodera. Han var både psykisk och fysisk och har aldrig bett om ursäkt för det, för han verkar inte förstå vad han har gjort.

När han blev arg så drog vi oss undan, vi stängde in oss på våra rum och höll käften helt enkelt. Tills mamma kom hem, endast då var det säkert.  I slutet av deras äktenskap var inte ens det säkert.

Jag har jobbat så otroligt hårt med mig själv för att jobba undan detta humör och temperament i mig själv för jag vill inte utsätta min son för det jag levde med i 16 år. D är inte fysisk och inte alls i närheten av vad min pappa var men humöret är häftigt och det får mig att bli liten igen, jag blir tyst. Jag drar mig undan, det är mitt försvar. Jag vet att det är fel och jag vet att jag måste säga till honom hur jag upplever det och hur jag känner. .......men det är så svårt. Jag har inte varit i den här situationen, att jag är tillsammans med någon som har det humöret. Så jag drar mig undan, jag blir tyst och jag blir liten igen.

Men jag måste göra något för varken jag eller sonen ska uppleva detta.

Dåligt läge

Jag inser ju att det här med att bli av med jobbet kommer väldigt olägligt men jag väljer att tro att det finns nån mening med det hela, nu kanske det inte finns en mening med allt som händer.  Ibland är Karma a Bitch men jag väljer att ta motgångar med en nya salt, för tillfället i alla fall.

Jag tjänar inget på att gräva ner mig, jag tänker njuta av det jag får så länge jag kan.
Idag hittade jag ännu ett jobb att söka, en kollegas sinnesstämning är lite körd i botten på grund av att hon inte fått komma på intervju medan andra som kanske inte förtjänar det redan har fått jobb eller gått på X antal intervjuer. 

Jag försökte peppa med att:

1) hon som fått jobb redan har tagit första bästa och det är ett jobb som är totalt tvärtom mot vad hon vill ha, dessutom är det mer kontrollerat och hårdare regler. Allt som jag fick kastat i ansiktet om att så kunde man för fan inte jobba för då blir det tråkigt och vi jobbar ju inte för en diktator.
Hahahah på den din jävel säger jag då, det är rätt åt dig.

2) Han som gått på en massa intervjuer har förmodligen ljugit sig dit men nu vankas det personlighetstest och det kan han inte ljuga på.

Så.....what goes around,  comes around!

Dessutom är jag och kollegan en tillgång för våra framtida jobb och vi letar för att kunna hitta det företaget som kan ge oss bästa i allt!