Det har snart gått 6 månader och inget händer, varje gång är mensen sen med ett par dagar. Jag blandar allt mellan att vara både ledsen och lättad, ledsen för att det inte funkar och för att jag faktiskt inte vill att det ska gå 1 år och att jag kanske måste söka hjälp. Lättad över att inte vara det eftersom att jag inte har något nytt jobb än och att vara gravid arbetssökande är svårt, både ekonomiskt och psykiskt.
Så det är en soppa alltihop, jag känner mig trött på allt faktiskt. Jag tänker därför försöka att vara glad, framåt och allt det där för att hag och sonen ska få det så bra som möjligt.
Men det är klart att oron är där, att inte kunna behålla ett barn känns inte speciellt kvinnligt och som förra gpngen kommer dem säkert inte att hitta någon anledning till varför det inte fungerar som det borde.
Jag har ingen lust att genomgå en utredning igen och eftersom att jag har en ny partner så kommer jag att få börja om på ruta 1 igen, han vill verkligen ha barn. Tänkt om jag inte kan ge honom det på naturlig väg, hur ska jag kunna förkkara för honom att jag inte vill genomgå några hormonstimuleringar för hans skull. Ja jag utgår från att problemet ligger hos mig. ....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar