Att bli liten igen

Mitt stora problem är att jag verkligen inte gillar att prata om diverse problem, speciellt inte med den jag är tillsammans med. Jag tycker att det är obekvämt och väldigt jobbigt.

Precis samma som med min x-man, jag ville inte prata med honom heller och i slutet var det totalt meningslöst eftersom att vi då redan hade pratat om allt men ingen förändrades.

Idag har jag snarare ett mer jobbigare problem och det är D:s humör, precis som när jag var liten så fick man alltid tassa på tårna för min pappa. Man visste aldrig vilket humör han vara på men så fort han kom innanför dörren så fick man reda på det, sättet han öppnade och stängde dörren på var genast en stark ledtråd.

Jag och mina systrar levde i oro, ångest, stress blandat med känslan av att aldrig veta när pappa kunde explodera. Han var både psykisk och fysisk och har aldrig bett om ursäkt för det, för han verkar inte förstå vad han har gjort.

När han blev arg så drog vi oss undan, vi stängde in oss på våra rum och höll käften helt enkelt. Tills mamma kom hem, endast då var det säkert.  I slutet av deras äktenskap var inte ens det säkert.

Jag har jobbat så otroligt hårt med mig själv för att jobba undan detta humör och temperament i mig själv för jag vill inte utsätta min son för det jag levde med i 16 år. D är inte fysisk och inte alls i närheten av vad min pappa var men humöret är häftigt och det får mig att bli liten igen, jag blir tyst. Jag drar mig undan, det är mitt försvar. Jag vet att det är fel och jag vet att jag måste säga till honom hur jag upplever det och hur jag känner. .......men det är så svårt. Jag har inte varit i den här situationen, att jag är tillsammans med någon som har det humöret. Så jag drar mig undan, jag blir tyst och jag blir liten igen.

Men jag måste göra något för varken jag eller sonen ska uppleva detta.