Problemet

Ja det var att D hela veckan gått och trott att jag ljugit om vem jag pratade med via mailen på FB, det var där skon klämde och det var därför han varit kall och kort hela veckan.

Ett stort missförstånd helt enkelt.....det är ju tur att vi kan prata med varandra så problemet röjdes undan ganska snabbt. Men att det ska ta en vecka för honom att säga nåt får han ändra på och det höll han med om.
Det här är inte alls lika jobbigt som med x-mannen och det är skönt, x-mannen ska dessutom komma hit och hälsa på sonen på torsdag och det blir en promenad medan vi pratar. Det har kommit fram en del grejer som har sagts om oss och det är tråkigt,  skönt bara att vi kan ha kvar en ganska bra kontakt. Det börjar bli bättre och bättre men jag ropar inte hej än....

Att förstå sig på en ny människa!

Det är klurigt, en hård nöt att knäcka. Jag har ingen aning om varför sådan här perioder händer och jag vet heller inte om jag gör rätt eller fel, ingen aning om hur jag ska hantera allt.

D och jag sågs sist förra söndagen, vi har jobbat en massa, tränat och varit trötta så det har inte blivit av. Varför vi inte tog oss tid vet jag inte, varför vi knappt hörts av vet jag inte heller.  När det blir sådana här glapp så vill inte jag vara påstridig,  det är nästan alltid jag som hör av mig och bu det senaste har han bara varit mycket kort.  Jag har tagit det som att han är trött och det är förståeligt för det är jag oxå.

Vad jag inte förstår är hans humör efter detta, jag saknar honom och har sagt det till honom men samtidigt så vägrar jag vara en flickvän som sitter och väntar på att han ska höra av sig och vilja träffas.  Jag vägrar vara den som håller en hel dag öppen bara för hans skull,  jag är inte sur eller arg. ....bara konfunderad över beteendet.

Jag vill fortfarande vara spontan, kunna ändra mig och bara åka till en kompis om jag vill. Eftersom att han inte frågat angående helgen och heller inte hört av sig så är jag väl fri!?
Ibland är vi bara inte samspelta men så är det väl med alla förhållanden,  ibland undrar jag till och med om jag har gjort något fel. Ibland undrar jag till och med om jag verkligen har hittat en bra kille och ibland verkar han inte vara van eller beredd på ett förhållande.

Roller coaster

Här svänger det fort mpste jag säga,  igår pratade jag och x-mannen i 2 timmar i telefon. Det var allt mellan himmel och jord men mest om separationen och det faktum att han har funderat en massa och hade frågor därefter.

Hur det kom sig att det gick så snabbt för mig att "hitta" D och om beslutet som togs.
Jag svarade så gott det gick men för att undvika bråk och att såra honom ännu mer så kanske jag vred lite på sanningen. Jag tycker dock inte att han har någon nytta av att veta allt utan skulle nog bara må sämre än vad han redan gör, jag tycker inte synd om honom men jag förstår honom. Förra våren började jag fundera,  hela sommaren och hela hösten.  Det var inget lätt beslut men jag tror ändå och hoppas att det var det rätta, jag hade känslor för någon annan men han var aldrig med i beslutet och det känns skönt för mig.

Jag sa till D att det inte skulle bli något förhållande,  jag behlvde vara själv.  Han blev arg och trött på mig, förstår det också. Sen blev det som det blev, jag blev stormförälskad och fattade inte själv vad som hände. Det handlade inte längre om att bara ligga utan om att jag faktiskt efter 3 månader älskade D väldigt mycket!

Jag kan fortfarande tycka att det är synd att jag och x-mannen inte kunde lösa våra problem men han såg heller inget problem. För honom var allt bra, han hade bara en gnällig fru. För mig var det outhärdligt,  jag kände mig varken älskad eller uppskattad och det faktum att x-mannen inte ville hitta på saker med mig och sonen drog allt till sin spets.

Det jag bearbetade då med min underbara vän som bollplank är det som x-mannen bearbetar idag, han är ledsen men han har också insett vad det var jag menade.

Samtalet var bra och det kändes skönt, nånstans så hoppas han nog på att det inte ska hplla mellan mig och D. Han sa det till och med rätt ut och det är ok, han får känna så.

Asshole

Det första jag får höra mär jag lämnar av sonen hos x-mannen är -jasså, det är dags att komma nu!

Kul, verkligen.
Ta dig i röven din j-vla f*tta!

Bitter som fan är han och det beror inte bara på att försöker sluta röka utan till stor del på mig också, det märks att han inte är nöjd och det märks att sonen inte vill vara där.
När sonen såg vart vi var någonstans fick jag en blick fylld av besvikelse, tårarna forsade fram och det var inget roligt att lämma honom.
Jag hade mer än gärna haft honom på heltid men å andra sidan så far han inte illa hos sin pappa, det är bara det att x-mannen inte vill eller orkar engagera sig.

Jag fick tillbaka min nyckel idag och x-mannen fick den vikbara skötdynan, jag orkar inte skicka saker mellan oss. Som vanligt kommer han undan med att få saker som jag betalat. Bara på grund av att han har dåligt med pengar, av mågon anledning så tror han att jag har mer och kan betala allt. Jag planerar bara bättre och ser till att sonen får det han behöver först innan jag köper nåt till mig själv, där är skillnaden mellan oss två.

Jah blir bara arg, arg att jag hela tiden måste ge mig och vara "the bigger person". Dem vuxna......som vanligt.

Det är synd

När gemensamma vänner tror att dem måste välja sida och det är tråkigt att har blivit den "onda" efter allt med skilsmässan. Det känns som att jah har tappat bort en hel del och jag vet ju inte vad x-mannen har sagt heller.

Det är tråkigt mär gemensamma vänner tat avstånd och knappt säger hej till mig. ..

Funderingar

Ibland funderar jag på om D verkligen existerar, finns han verkligen på riktigt eller drömmer jag. Har jag verkligen hittat en sån fin människa och som älskar mig!?

Jag har inte mått såhär bra på väldigt länge och jag har definitivt inte känt så som jag gör så här tidigt, sen 12/12 2012 har det gått jätte fort och nu har vi varit tillsammans i snart 9 månader. Det känns fortfarande bra och jag är riktigt glad att han är min.

Fick på mailen nu av ♥:at!