Jag blir bara tröttare och tröttare, det blir värre för varje vecka som går. Det börjar i alla fall gå bättre med x-mannen nu och han börjar förhoppningsvis förstå att det aldrig blir vi 2 igen, han har nog tänkt en hel del och det är bra. Innerst inne vill jag ändå att han ska sörja och bry sig och kanske till och med komma till insikt för vad som hände och varför. Sen bara må bra och låta mig vara med D och acceptera det fullt ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar