Det bestämdes att vi ska ha separata födelsedagskalas för sonen, x-mannen insisterade först på att vi skulle ha det tillsammans men jag påminde honom lite fint om att hans nya flickvän kanske inte är så sugen på att sitta tillsammans med hans och min familj samt min D.
Trodde han verkligen att vi skulle betee oss som One Big Happy Family!?
Det där kommer att ta lång tid och egentligen vill jag inte ha något med x-mannen att göra över huvudtaget längre, vi har en son ihop och det är det enda vi ska prata om. Jag är inte intresserad av något annat, jag vet att han vill att vi är vänner och det vill jag med men hur vi ser på vad vänskap ska vara så har vi helt olika syn på det.
Jag känner fortfarande att jag vill ha sonen på heltid, x-mannen fortsätter att lämna över sonen till mig. Han har bett mig att ta honom och jag har frågat om att få ha honom mer, ja det är en liten baktanke med det hela. En tanke som kommer att ta tid, jag hoppas att det resulterar i att sonen bor hos mig.
Jag kommer aldrig att neka x-mannen att träffa sonen, aldrig i livet för sonen behöver sin pappa men jag skulle väl se att dem träffades varannan helg bara. Kanske är det något sånt som skulle få x-mannen att inse vad han missat och missar med sonens uppväxt!?
Att jag pratar med honom hjälper inte för så fort jag tycker något annat så blir jag automatiskt den elaka, jag hatar egentligen att "hjälpa" x-mannen men jag vill så gärna ha sonen så jag tar honom.
Jag ser det som kvalitetstid med sonen och x-mannen ser det som att vara ledig, känns konstigt att jag har varit med den här mannen i över 11 år och inte fattat hur han var. Nu när man ser tillbaka på allt så borde jag ha förstått.....för länge sen.
Men kärleken är blind heter det ju och jag nöjde mig nog, sen har det inte alltid varit dåligt. Vi har haft det roligt tillsammans men allt det negativa blev så mycket mer påtagligt när jag blev gravid, jag blev lättare sårad, ledsen och besviken. På allt detta var jag väldigt ensam!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar