Jag försöker göra mitt bästa varje dag, jag försöker bättra på mitt tålamod och jag tar dem besluten jag tror är rätt för stunden. Jag är inte perfekt, inte på långa vägar men jag gör det bästa av det jag har och hoppas på att det räcker i längden.
Ibland känns det bara som att D inte riktigt förstår och att han ibland kan kännas lite kall. Inte bara mot mig utan också mot sonen. Jag förstår att det är mycket för honom, att det är mycket att ta in. Är vi tillsammans en hel helg så tar även hans tålamod slut men jag tycker ändå att han ska förstå att han har gett sig in i en familj och det är faktiskt en 2.5 åring som han har att göra med. En jävligt duktig 2.5 åring tycker jag, sen får han tycka att jag är för snäll men jag känner min son och jag vet vad som behöver göras i olika situationer.
Ibland behöver han bara en mamma och en kram, ibland kan man inte bli arg utan man måste sätta sig ner och kramas och försöka förstå.
Varje söndag är sonen extra känslig och gnällig, det beror på att det är sista dagen innan bytet. Nog för att han är liten men han är inte dum, han förstår mer än vad man kan tro. Jag vet att mamma är en favorit just nu och jag älskar det samtidigt som det är jätte jobbigt att veta att sonen blir så ledsen när jag ska lämna honom, lämnandet sker på dagis för att underlätta för sonen och separationsångesten. Många kanske tycker att jag ger efter för x-mannen hela tiden men för mig känns det som att jag gör det för sonen. Allt jag gör för resten av mitt liv kommer att vara för hans skull, jag skulle göra detsamma för nästa barn också.
Kanske är de det som stör D lite, att han inte ser det från min sida samtidigt som jag inte kan se det ur hans ögon!?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar