Mitt liv...

Jag har insett att jag mår mycket bättre av att vara utan mannen, däremot ä jag mycket mån om att sonen ska få sin pappatid och att mannen tar sitt ansvar. Nu det senaste har jag släppt på kontrollen ganska mycket och bara låtit saker vara, det känns som om en stor sten har lyfts.

Samtidigt börjar jag ett nytt liv tillsammans med X, jag har ingen aning om vart det bär hän, om det kommer att hålla och om det är han som är min för evigt. Jag trodde ju att det var mannen, det var ju därför vi gifte oss. Alla dessa saker som jag har irriterat mig på under graviditeten och sedan sonen kom valde jag att inte se och när det gick så långt att jag inte längre kunde förneka dem så blev det kaos. Vi prov flyttade isär och nu ligger vi i skilsmässa.....från 2009-2012.

När jag tänker efter nu så skulle jag inte ha gift mig men det är lätt att vara efterklok och det är lätt att se saker klart och tydligt nu än då. Inte visste jag att X som jag har känt i över 7 år skulle bli någon som jag tycker så mycket om och som verkligen har ställt upp. Han har fått stå ut med mycket och gör det kanske fortfarande, men han känns ärlig, okomplicerad och underbar.

Att han fick träffa min mamma och plastpappa gjorde att allt blev så allvarligt, det var jätte konstigt att sitta och äta middag med någon "ny" vid sidan. Jag tänker också......om jag hade så fel om mannen kan jag då göra samma fel igen!?

Mycket att fundera på nu för tiden men jag tycker ändå att det går ganska så smidigt....ja förutom då att sonen har gett X sina dagisbaciller, det är första gången han blir utsatt för detta och stackarn har varit däckad i snart två veckor. Jag däremot verkar ha utvecklat ett mycket starkt immunförsvar och nu är nog förkylningen snart borta, sonens förkylning är på väg bort den också. Det är bara hans hosta kvar.