Att känna att man står helt ensam och får samtidigt jobba i motvind, att känna att barnets pappa inte bryr sig. Att få se fylle bilder på barnets pappa och inse att han haft sin 30 års kris redan innan han fyllde 30 och att han då satt och sa att inget betydde något att han känner att han inte fått det han ville ha och att jag och sonen var i vägen för det han verkligen skulle vilja göra istället för att ha ett tråkigt svensson liv.
Att sedan få höra små kommentarer från denna påstådda pappan som bara spär på 30 års krisen ytterligare, ledig från sina barn, vara barnvakt till sin egna son och inte ens höra av sig för att han skulle vilja träffa sonen mer.
Sonen agerar nu utåt, det har varit tydligt sedan i lördags och mitt tålamod tog slut igår, jag försöker verkligen att INTE bli som min pappa och jag har jobbat bort så mycket bara för att jag inte vill bli som han. Men igår blev jag arg, igår blev jag trött, arg och ledsen och det resulterade i att jag slängde sonens Alfons CD. Den åkte i soporna eftersom att sonen inte ville lyssna på vad jag sa, det var läggdags.
Han har krånglat massor och somnar inte förrän runt 21:30 på kvällarna, han leker och röjer runt, drar ut madrass, täcke och kudde på golvet. Jag vet inte hur jag ska bete mig, hur jag ska gå tillväga för att sonen ska gå och lägga sig som han ska.
Jag ser till att det är svalt i sovrummet, jag har samma rutin med mat, bad och tandborstning varje kväll och vi har en lugn stund i soffan han och jag innan det är läggdags. Ändå krånglas det, han är ledsen och kinkig och jag orkar inte med det.....
Samtidigt blir jag så ledsen att han ska behöva bete sig på det här viset bara för att han inte vill åka till sin pappa, han säger ju Inte dagis, Inte pappa.....nu har även Inte farmor kommit på tapeten också.
Jag hade ett möte med socialrådgivaren igår, hon har suttit och pratat med x-mannen på ett eget möte. Hon uppfattar honom som att han vill göra något och att han är väldigt orolig över allt, nu ska han gå en trygghetsutbildning i höst. Jag ska gå den jag också men vi ska inte gå samtidigt, vi har egna separata möten 1 gång/vecka i 8 veckor. Bra tycker jag men innerst inne vill jag bara att x-mannen ska försvinna ur både mitt och sonens liv, väldigt egoistiskt jag vet men idag är jag förbannad. Fyllebilderna spär på irritationen.....
JÄVLA ÄCKEL, din patetiska nolla och sorgliga ursäkt till far. Kallar du det här att vara vuxen, att ta sitt ansvar och vara en engagerad förälder. Att du inte kan komma på något själv utan andra får tala om för dig vad och hur du ska göra det, du är helt fantasilös, ett jävla bottenskrap. Du kommer att sluta precis som dina bröder, ett avskum på lågklass nivån. Du har inga ambitioner, du vill ha allt serverat och du åker fram på en räkmacka. Jag hoppas att du blir avslöjad, jag hoppas att när din nya chef talar om för dig att din löneförhöjning beror på hur du arbetar och hur du beter dig, jag hoppas att du blir ensam, att dina kvarvarande vänner inser vilken skithög du är och lämnar dig......
Jag är lite förbannad idag, helst av allt skulle jag vilja att säga detta till honom. Möjligen slå honom men som mamma och x-fru så skulle misstankarna direkt falla på mig, jag vet ju att han gräver sin egna grop. Han är bra på det men det går bara så långsamt.
Och jag vet att man inte ska önska någon annan olycka men för honom gör jag det, olycka och otur för resten av hans liv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar