Vad jag vill....

Fru F frågade och jag vet inte riktigt än, men jag känner att jag dras bort från P hela tiden. Jag trivs så bra med att vara ensam men det kan ju oxå bero på att jag inte har varit ensam på väldigt länge, X som jag umgås med gör mig glad och det blir spontant.
Jag blir pirrig när jag jag tänker på X.

Samtidigt kan jag inte riktigt skilja på mina känslor, är dem riktiga eller finns dem bara för att jag inte får det från P!? 
Hur jag än gör kommer P att bli sårad och ledsen för just nu känns det som att jag inte vill vara med honom längre.

Igår var vi på föräldramöte, han kom in med röda ringar runt ögonen och såg ut som ett vrak. Han var avståndstagande och verkade tycka synd om sig själv, lägenheten såg ut som ett bombnedslag och det stod en massa öl på diskbänken. Han hade haft pokerkväll med några kompisar men jag kan fortfarande tycka att man kan hålla sig nykter eftersom att man måste vara körduglig om det skulle hända något. 
Igår var han helt känslokall men det syntes på honom att han tyckte att allt var jobbigt, jag blir förvirrad samtidigt som jag även vet att P aldrig kommer att ändra på sig för han tycker inte att han gör något fel.

Jag vet inte riktigt hur mer tydlig jag ska vara för att han ska förstå vad det är jag menar.....